Ett referat av veteran-VM i Kairo, december 2021

En dryg månad har gått sedan veteran-VM i funktionell fitness i Kairo. Några atleter jag pratat med har tagit några veckor att landa och reflektera samt tränat lite mindre fokuserat för att ta sig tid att samla motivation inför kommande säsong. I det här referatet ska jag försöka summera upp resan, arrangemanget och de svenska prestationerna. Det är omöjligt att göra rättvisa i vilka otroliga atleter som i det 24 man starka laget visat sig från sina bästa sidor under två dagar och sex event, men here we go.

Hela grymma gänget.

Först ut har vi fysioterapeuten och skåningen Paula Nilsson som helt tycks ha förbisett devisen om att ”spara det bästa till sist”. Från event ett gjorde hon rent hus i klass 60–64 och fick kliva högst upp på pallen omsluten av en svensk flagga när hela svenska truppen stämde in i Du gamla du fria. Paula är lika ödmjuk i sin framtoning som hon är skoningslös i sitt utövande. Coach Sofie beskrev hennes kippade pullups som ”precis vad jag föreställer mig när jag beskriver en kippad pullup”. En helt klart värdig vinnare som vann både guldet och våra hjärtan. 

Tätt i Paulas spår följde landsmaninnan Christina Olesen vars tjurskalle med rätt precision visade sig vara ett dödligt vapen. Efter att ha dragit på sig en ordentlig knäskada efter löpningen i event 1, och vid ett flertal tillfällen nästan fysiskt behövt hållas tillbaka från att kasta in handduken av sin coach Jonas Söderström som var med på plats, så gjorde hon en omänsklig upphämtning och slutade med en silvermedalj kring halsen. Från andra atleter i laget gick snacket om att det inte var frågan om att gnälla om värkande ben när Christina gick från att halta efter löpningen till att gå utfallsgång upp på pallen. 

I damer 50–54 år hade vi Camilla Ågren som var tydlig med att hon körde sitt race och påverkade det hon kunde påverka. Hon började tävlingen starkt med en siminsats som tvingade motståndarna på banorna bredvid att byta från crawl till bröstsim då Camilla visade att det helt enkelt gick snabbare. Hon avslutade även på topp med att reppa ut stilrena thrusters under det avslutande power-eventet på tennisplanen i skenet av spotlights under lördagskvällen. Hon landade tillslut på en starkfjärdeplats. Camilla kan lyfta stänger, det råder ingen tvekan om den saken!

Det duggade tätt i blå-gult i damer klass 45–49 där de tre svenskor Anna Lundin, Ulrika Åkerlund och Katarina Unger avlöste varandra i täten genom tävlingen. Den här klassen var otroligt spännande och hade kunnat falla ut åt vilket håll som helst. Ulrika har en helt otrolig förmåga att ge allt, och vilken makalöst inspirerande säsong hon har haft. Med en andraplats i både endurance och skill så visar hon att hon tillhör den absoluta världseliten oavsett om tävlar på Games eller VM. Katarina avslutade även hon både dag ett och två med vardera andraplatser i mixed modal och power. Som en slåttermaskin stannade hon inte för något och de som stod i hennes väg fick helt enkelt stå sitt kast. Till sist var det ändå Anna som var jämnast över alla sex event hon med placeringarna 3, 5, 4, 3, 4 och 3 plockade tredjeplatsen tätt följt av Ulrika som fyra och Katarina som femma med god marginal ner till norskan på sjätteplatsen. Medaljerna står som spön i backen hemma hos familjen Lundin!

Som en katt bland hermelinerna, eller i det här fallet en svensk bland norrbaggarna, så höll Erica Sterner ensamt stånd mot våra nordiska grannar klass 40–44. Hon höll en jämn nivå genom hela tävlingen och gjorde en stark insats med sin bästa placering i Strength-eventet med en fjärdeplats, vilket gav henne en slutlig femteplats med slagläge på fjärdeplatsen. Hon hade nog önskat få mer användning för all handstand walk hon övat inför tävlingen.

I den största klassen på damsidan, 35–39, sken en gul sol upp en blå himmel då Cissi Sandqvist, Linda Bergqvist, Hanna Hemstad Gemså och Louise Cederblad tävlade lika mycket med som mot varandra. Jag vet inte vart jag ska börja? Det finns inget stopp i Hanna. Om någon kommit på ett sätt att absorbera hennes energinivå under helgen hade räckt för att stänga Karlshamnsverket och lösa elkrisen under hela vintern. Hon var inte först upp ur vattnet efter simmet men nog var hon först över mållinjen efter löpningen! Louise insats i bodyweight-testet stavas överlägsen. Ingen rådde på henne när hon promenerade hem eventsegern som kronan på verket. Likaså måste jag nämna hennes 90-kiloskomplex på strength. Slutligen landade Louise på en andraplats och Hanna på en tredjeplats och fick med var sin flagga flankera finskan som den här gången tog med sig guldet hem. 

En av Cissis (flera) stora styrkor ligger bara i utövandet, utan det faktum att hon älskar vad hon gör! Vi tränare uppmanade flera gånger atleterna att faktiskt ta till sig att de är på ett VM och representerar ett landslag och sitt land. Jag tror inte vi behövde säga det till Cissi som trots allvaret i stunden och nervositeten som hängde i luften kunde vara närvarande och lita på sina förberedelser och sin förmåga. Inte nog med att hon vågar säga att hon är nöjd med sin insats (det borde flera lära sig göra), hon är också en viktig lagspelare i att höja andra omkring sig. Samtidigt köttade Linda på bra i bodyweight-eventet när solen värmde på som mest. Hennes styrka visade sig däremot vara styrka då hon gjorde sin starkaste placering i strenght (10:e placering) och Power-eventet (11:e placering), vilket också var grenar hon såg fram emot. Även hon kände sig nöjd när hon efteråt summerade sin insats, och det tycker vi verkligen hon ska vara!

Damer 30–34 var ingen direkt lätt klass. Inte mycket kunde rå på norskan och ungerskan som turades om att leda tävlingen med varannan eventseger. Mot dem ställde sig Anna Natt och Dag och Kornelia Solvestad. Kornelia gjorde riktigt starka insatser i power och strength med två fjärdeplatser. Särskilt imponerad är jag av tekniken i hennes överstötar i clean-komplexet. En extra stor eloge går till Anna som trots att hon visste att simning inte skulle vara hennes grej tog en femteplats i endurance-eventet. Kornelia slutade på en sjätteplats med Anna tätt bakom som sjua i den klassen med absolut högst topp bland damerna. 

Så, över till våra herrar.

Att tävla utomlands är verkligen något helt annat än att kvala hemma i sin trygga box med sin mamma som domare och sitt favoriträcke i riggen. Trots att hotellet strulade till bokningen och Stefan inte fick bo ihop med övriga laget så var det inget som kunde få honom att tappa fokus på tävlingsdagarna. Med järnkoll på motståndet och järnhand kring stången vann hann både mixed modal och strength. Han ledde genom i princip hela tävlingen men halkade lite snopet ner till en andraplats efter power-eventet. Det säger något om hur tight det var i klass 55–59. Om jag lärt känna Stefan rätt under resan så gör detta honom bara mer hungrig. Han kommer tillbaka och kommer då cementera sig själv överst på pallen där han hör hemma.

Det gick inte annat än att sträcka lite extra på sig när Anders Amrén, Rickard Erixon och Jens Haverland axel mot axel radade upp sig längst startlinjen i herrar klass 50–54. Luleåsonen Rickard som bor i Göteborg har under hösten tränat ihop med Jens och de har verkligen återigen påvisat vikten av en bra träningspartner. När Rickard är som bäst är han svårslagen. Det visade han med en förstaplats i mixed modal och en femteplats i strength. Han stod också för tävlingens kanske starkaste upphämtning när han efter en tolfteplats i näst sista eventet bodyweight släppte bromspedalen och krigade sig till en andraplats i power. Rickard slutade sexa och lagkamraten Jens på en mycket hedrande tolfteplats. De här två herrarna har utgjort varsin hörnsten i landslaget som helhet och har tillsammans stått för en stor del av den goda stämning som rått i atletloungen och sidlinjen. Var det någon som missade vilket land Rickard hejade på? Avslutningsvis vill jag tipsa alla som tvivlar på sig själva om de ska tävla att ringa upp Jens å snacka lite. För alla borde tävla som Jens tävlar – Lära sig älska varje sekund av det!

Jag som coach har alltid värdesatt snygga och tydliga reps som jag vet skulle godkännas av den svenska domarkåren och jag vet att Anders håller med mig. Han visade verkligen prov på att leva som han lär då det var en fröjd att se hur rent han rörde sig genom hela tävlingen. Sedan går det verkligen inte att i text beskriva hur överlägsen han var i skill och bodyweight. Allt jag kan säga är att han lämnade oss åskådare med hakan hängandes vid knäna… Herren från Nacka är inte bara en otrolig atlet utan även en mycket närvarande medmänniska som lägger stor prestige i att tävla rättvist. Hatten av för andraplatsen! 

En annan stor herrklass var 45–49 där Sverige återigen hade tre representanter i herrarna Fredrik Du Hane, Fredrik Ericsson och Karl Corneliusson. Fredrik Du Hane gjorde en bra väldigt bra insats på Endurance-testet med en 6:e placering och alla våra svenskar i den här klassen placerade sig topp 10 på detta test. Fredrik Du Hane var även bästa svensk på Strength-testet i klassen då han löste det tunga komplexet av 1 clean + 1 front squat + 1 shoulder to overhead på 100kg, en viktig som var en klar vattendelare för många av herrarna. 

Jag har haft den stora förmånen att få följa Fredrik Ericsson sedan hans allra första Crossfit-pass och hur han som en av de äldsta i sin åldersklass och en delad elfteplats gång efter annan visar att han har så mycket kvar att ge. Som regerande svensk mästare kom han till Kairo som en av de svenskarna med mest tävlingserfarenhet. Han hade nog hoppats på mer muscle-ups och handstand walk i testerna där fått skina ännu starkare, men jag ser fram emot nästa år då han kliver in som ”yngling” i nästa åldersklass. 

Någon som överraskade sig själv var Karl som gick in i tävlingen med ett mål att komma topp tio men som när röken hade lagt sig fann sig själv på en tredjeplats på pallen. Och vilken tävling han gjorde. Det är sagt att det är svårt att slå någon som inte ger sig, och Karl ger sig inte. Den gamle fotbollsspelaren säljer sig själv extremt dyrt och tvingades han lämna ifrån sig en poäng så var priset för konkurrenterna skyhögt. Även som den segrande ryssen var i en liga för sig så skiljde det i slutet bara en ynka poäng mellan norrmannen som kom tvåa och Karl som kom trea, därefter var det ett gap ner till fyran. Karl är en förebild som med precision behärskar den svåra gränsen mellan självdistans och allvar. 

I ensamt svenskt majestät i klass 40–44 stod Martin Evenbratt orubblig mot vad som än kastades mot honom under helgen. Piketpolisen från Härryda agerade med lugn och beslutsamhet som vilken annan dag som helst på jobbet. Efter halva tävlingen hade jag kilat in sig själv i mitten av packet och började därifrån jobba sig uppåt då han med en tredje-, en fjärde- och en andraplats vänligt men bestämt plockade det ena placeringen efter den andra tills han iförd svenska flaggan tog ytterligare en svensk bronspeng. Jag vet inte om Martins prestation hade varit möjlig utan stödet från frun Hanne som stod för tävlingens i särklass bästa hejarinsats då hon ömsom uppmuntrade, ömsom beordrade, sin man att plocka upp stången. Kan två personer vara mer skapta för varandra?

Om strategi och självkännedom hade varit enskilda tävlingsgrenar hade Christoffer Nilsson från Helsingborg kammat hem full pott. Från sidlinjen var min känsla att han hela tiden visste precis var han hade sig själv och alla andra. Inget tycktes överraska honom och eventen genomfördes som om de vore matematiska formler. Han spelade på sina styrkor (burpees, simning, löpning) och tog strategiska kliv tillbaka på de eventen han visste var tuffare för honom. Bland ett stort och konkurrenskraftigt startfält gav det honom slutligen en hedrande sjätteplats. 

Sist ut bland herrarna har vi Martin Tunhag och Fredrik Moberg som båda tävlade i klass 30–34. Fredrik befäste den svenska jargongen med att vara riktigt flåsstarka i de två mest konditionskrävande eventen mixed modal och endurance. Med älgkliv plockade han placeringar på löpningen och lämnade de andra i den egyptiska sanden bakom sig. Leksandsbon slutade sextonde och lämnade allt han hade att ge på golvet. Martin å sin sida är en atlet som rör sig fläckfritt och ger domarna ett lätt jobb. Efter stolpe ut i stregnth där vikten inte speglade känslan så gick han in och presterade på absoluta topp i skill-eventet. När han får nyttja sin precision och sina långa armar är det knappast någon idé att utmana honom. Då heaten märkligt nog inte seedades om inför finalen på tennisstadion så fick han inte möta dem han borde tävlat mot i toppen, något som hade krävt för att plocka ytterligare poäng. Det finns mer för Martin att hämta och trots en stark åttondeplats speglar det inte riktigt hans fulla potential.

Så till en summering av själva tävlingen i stort. 

Arrangemanget i sig hade både sina styrkor och utvecklingsmöjligheter. Även om IF3 har varit delaktiga i ett antal internationella event under de senaste åren så var det blott andra gången som veteran-VM arrangerades. Det är det australiensiska förbundet som är drivande i organisationen och det måste understrykas att det inte är någon lätt uppgift att samordna en tävling från andra sidan jordklotet. Trots att Elfit gick av stapeln en vecka innan på samma arena så hade den tävlingen inte samma bredd och mängd av internationella tävlande som VM. Alla knappt 200 atleter plus funktionärer och coacher ska bo någonstans, fixas med transporter, guidade turer, visum, mat, vatten, etcetera. Detta i en stadsdel som inte på långa vägar är färdigbyggd där kontrasterna mellan det lyxigaste hotellet en kan föreställa sig blir orimligt tydliga när motorvägen dit ger intrycket av att vara lämnad utan underhåll i hundra år. Trots det lyckades ledningen hålla tiderna förvånansvärt bra och det var endast i slutet av dag två det var en kvarts försening. 

Arenaområdet i sig lämpade sig i stort ganska bra för att hosta tävlingar av större kaliber. Det var nära till allt och det faktum att det fanns en simhall som erbjöd atleterna att testa sina färdigheter i vatten var en extra fjäder i hatten för programmeringen. Testerna i sig var det inga större fel på utan var snarare ganska välbalanserade, men det är alltid ett bedömningsmässigt självmord att programmera pushups i någon form då det är nästintill omöjligt att göra en likvärdig bedömning av, vilket också tyvärr snabbt visade sig på plats. Vad som saknades var muscle-ups och handstand walk, samt någon form av konditionsmaskin. Gissningsvis var utrustningen från sponsorn begränsad till stänger, rigg och rep (alltså inte hantlar och kettlebells) men jag känner att svenskarna överlag hade gynnats av svårare tekniska skills. Utrustningens kvalitet fyllde ändamålet väl, med undantag av damernas femkilosplattor som böjde sig vid upprepade släpp. 

Det tåls gång efter annan att understryka att Swe3F som vi på hemmaplan är bortskämda med ett förbund och en styrelse som gång efter annan visat prov på otrolig organisationsförmåga. Det ska även nämnas att den svenska domarkåren tillhör världens absolut bästa. På plats i Kairo stod Halmstads Stefan Ehne för den svenska representationen och dömde egyptiska atleter så att de inte skulle ha egyptiska domare. Precis som alltid var han påläst, förberedd och proffsig. Han sammanfattade det själv (fritt taget från minnet) på ett väldigt talande vis då han fick frågan vad han tyckte var roligast att döma: ”Det spelar ingen större roll. Det jag är intresserad av är att gå in och göra en korrekt, tydlig och rättvis bedömning för atletens bästa.” 

Även om VM tävlas på individuellt så är det av stor vikt att lyfta det sätt på vilket landslaget uppträdde som ett lag och bar och stöttade varandra inför, under och efter helgen. Efter eventen hade atleterna i uppgift att debriefa sin insats med en lagkamrat vilket bidrog till att de tillsammans kunde stärka det som gick bra, och dela det som inte föll ut som önskat. Alla hade någon som hejade på dem, oavsett som du startade dagen först eller avslutade den sent på kvällen då de flesta andra lagen åkt hem. Då stod svenskarna kvar och hördes absolut mest av alla på läktaren. Den samlade bilden är att svenska veteranlandslaget uppträdde proffsigt, samlat, ödmjukt och närvarande gentemot domare, funktionärer och medatleter. Det är något vi som coacher lägger stort värde i, eftersom atleterna inte representerar sig själva allena, utan även Swe3F och Sverige. Att landslaget som helhet dessutom blev näst bästa förbund en poäng efter Norge (som hade fler atleter) är ju bara kronan på verket. 

Det ger ett otroligt mervärde att få uppleva en sådan här resa ihop med laget och anhöriga. Jag är övertygad om att vi kommer ihåg i slutändan inte är om någon kom femma eller sjua i bodyweight, utan det faktum att vi var där tillsammans. Fler än en gång tänkte jag för mig själv i någon av alla märkliga trafiksituationer, eller storleken på foajén till hotellet, att ”hur skulle jag ens beskriva det här för någon som inte varit här?”. Funktionell fitness och Swe3F har gett mig möjligheter att besöka platser jag aldrig kanske tagit mig till annars. Det är värt att understryka. Förbundet erbjuder en plattform för alla åldersgrupper att åka på stora mästerskap och representera ett landslag. Egypten var bara början. Det är redan i färd med att planeras för nästa kval till veteran-SM som förhoppningsvis kan bli ett live-event (SM alltså, inte kvalet) och som i sin tur bereder väg för nästa trupp till VM. Vi väntar med spänning på att de släpper vilket land som fått äran att arrangera veteran-VM 2022. Håll utkik på förbundets hemsida och Instagram, så fort vi vet så vet ni! 

Slutligen vill jag rikta ett stort tack till RX Performance som kittade landslaget i tveklöst de snyggaste dresserna under helgen! Resan hade heller inte varit möjlig utan support från Strands Eltjänst AB, El Select AB och Great Group AB. Ett riktigt stort tack till er för att ni tror på vad vi gör och vågar satsa på oss! 

/ Charlie Karlsson